Vart är de där dagarna? Dagarna där man skrattade och faktiskt njöt av livet? Dagarna där man stoppade i sig lite för många choklad bitar, blev mätt och sen inte hade nån mer känsla efter det. Det här halv året har varit en konstig resa. Från vårdcentralen till skolsköterskan, från skolsköterskan till sachsska, från sachsska till mobila, från mobila till familjevård, från familjevård till barn och ungdom. Sen får jag inte glömma BUP. Det finns mycket jag inte får glömma som jag har glömt. Jag kommer inte alls ihåg att jag tyckte jag var tjock när jag var som smalast. Jag kommer nästan inte ihåg något ifrån mina 5 veckor på familjevårdsavdelningen.

Statistiken går som jag vill att min viktkurva ska gå.
-
Ner.

Idag är det lördag, dagen jag brukade gilla mest. Igår var det fredag och en kommentar från två kompisar kom igen. "Du ser friskare ut". Det första jag omvandlade det till var "du har blivit fetare", friska jag skulle såklart sagt att jag inte hade det frisiga håret, den tomma blicken eller det dåliga humöret. Men det gick liksom inte, jag gör allt, allt, allt för att hålla minen uppe när jag är med kompisar. De vet inte hur jag kämpar hemma och gråter över hur fet jag är. De vet inte att jag antagligen mår sämre än nånsin. De vet inte om skärsåren, om tvånget, om sjä de vet ingenting. De vet inte hur deras kommentarer sårar.