Så. Jävla. Fet. Kom över en sjukt jobbig siffra idag (inte normalvikt)

Hur skulle det vara om man hade anorexi fast åt andra hållet? Du var egentligen överviktig men såg dig själv som en pinne. Alla gjorde allt för att du skulle gå ner i vikt för om du fortsatte gå upp i vilt skulle du inom kort dö.
Du tjuvåt och gjorde allt för att inte röra dig.
Storlek XL satt tajt runt midjan men i spegeln såg du bara ben, ben, ben
Varje gång vågen visade uppåt så kände du dig bara smalare, men ändå blev du glad.
Dina föräldrar håller koll på dig så du inte äter för mycket mat.
Dina förändrar gråter ofta för är näta på att förlora sitt barn, i övervikt.
Du läggs in på sjukhus där du får stå på ett rullband med lite mat om dagen.
Dina ångestattacker efter att du har ätit för lite så du slåss och skriks för ditt liv.
Du vill ju bara normal, inte en pinne?
Nu är det här en väldigt extrem bild, men tänker anorexi. Fast bak och fram

Frukost: en macka med smör och ost, en skål yougurt (3dl) och 2 dl all brans + ett glas proviva.
Mellis: en näringsdryck
Lunch: grönsakspaj med bladsallad.
Fy vad jag känner mig fet nu, vill inte ens tänka på vägningen på fredag. Idag ska jag ha möte och sen träffa kompis, ska göra ett roligt inlägg också!

Näringsdryck och välling? Låter som barnmat.. ^^
Hahaha, ja faktiskt. Scä behandlar en lite som ett barn faktiskt. Strukturerat Matschema, man får ibland inte lägga upp maten, du får inte äta ifred och de måste säga till en hela tiden vad man får och inte får göra. Ganska sjukt men det är så det är, har däremot bytt vällingen mot yougurt nu. Men näringsdryckerna är kvar, det roliga är att både min morfar och farfar har druckit såna.

Hej på er! Nu hade jag tänkt starta den här bloggen igen, påriktigt. Idag har det varit en helt vanlig dag i mitt anorexia liv. Tvången till skolan, tycka det är jobbigt att sitta i skolan, får ett B på provet men vill ha a, kommer hem, äter, bråkar. Men sen blev det inte riktigt som jag hade tänkt, pappa sa att han skulle ta fram näringsdrycken till mellis. Då brast det, jag hatar näringsdrycker. Jävla fitt dricka, första gången på länge jag vägrade. Men jag gjorde det, pappa försökte och gav sig inte. Jag skrek, vägrade ännu mer. Ville bara hoppa ut ur fönstret, ser han inte hur jag ser ut? Ett fet monster har han gjort sin dotter till, och han bara blinkar bort det. Han tvingade mig och sa sen att vi kunde åka ner på stan och ta en frapino. Inte skärskilt jobbigt, just för att den inte innehåller tillräckligt. På stan träffade jag en av mina närmsta kompisar snabbt. Hon såg att jag hade gråtit, hon är verkligen en bra kompis. Men jag önskar att jag inte hade i baktanken att hon hatade mig hela tiden. Precis som jag tänker med alla. Imorgon ska jag ha möte med min psykolog, bäst att sätta på leendet och säga att jag är motiverad. Även fast jag helst bara vill dö.

Det var någon som frågade om hur mina tvång var. Asså, jag har inget såntdär att jag måste tvätta händerna tjugo gånger, men sånadär med runt stolpar och så. Här kommer dom, OBS det kan vara triggande.
På promenad tvång, gå runt första lyckstolpen, göra slalom mellan pelarna, gå den längre vägen förbi mataffären, välja trappan när jag går förbi pensionatet, gå runt alla stolpar, runt abrunnen, gå runt busskuren halvvägs, vända, gå förbi stolpe och sen vända tillbaka runt busskuren, gå förbi genom bageriet, stanna halvvägs, gå tillbaka, ta den längsta vägen förbi vid skolan, sen så måste jag gå förbi varenda stolpe och gå sicksack. Annars får jag ångest. När jag kommer hem måste jag gå tre gånger fram och tillbaka vid dörren, kan inte gå in i lägenheten själv utan vankar utanför tills mamma eller pappa hjälper mig in. Gå upp för backen, ta en lång omväg osvosv. Det är alltså de jag har när jag är ute och går. Tvång jag har när jag äter är att få bort minst nio smulor, alltid äta frukten först och baren sen, näringsdrycken på förmiddagen och mackan på kvällen. Doppa gaffeln i såsen först och sen äta grönsakerna. Äta en av tre potatisar (tex) och en tredjedel av proteinet. Gå upp efter tio min av måltiden, kan inte sätta sig själv eller hälla upp mjölk utan att be mamma och pappa göra det. Skrapa ut såsen över hela tallriken. När jag ska sova så ska jag borsta tänderna i sex min, ta bort sminket i två, ladda mobilen, gå fram och tillbaka, sätta på radion, samma sak igen, öppna fönstret, samma sak igen och sen hämta värmekudden. Sätta mig upp 20 gånger när jag ska sova. Och förut hade jag 600 av en träningsform per dag, men det fick jag hjälp med. Sådär, har tusen mer som är alldeles för triggande. Hoppas du blev nöjd och ni får jätte gärna ställa frågor!

Hur fan ska jag kunna le? Kompisar ber mig att le lite mer, om de bara visste att självmord bor granne med mig. Att jag hatar min kropp, speciellt mitt ansikte så jävla mycket så skulle de fan inte be mig att le längre. Hatar aölt

Hade bara gått ner 0.1 fan, jag är så jävla fet och ful och hatar alla på scä som knullar mitt liv ännu mer

Fet. Så jävla fet. Hatat mig själv mer än nånsin idag, mitt ansikte fyfan vad jag skäms.. Det ser ut att ha lagt på sig 23 kilo och benen, magen, armarna och låren också. Det värsta är att ingen annan anorektiker känner sig fet i ansiktet

Tisadag, tre dagar till vägning. Jag gör allt, allt för att vågen ska visa ner. Ståendes på bussen med alla blickar på mig "borde inte ett fetto som henne sitta ner, hur kan hon annars vara så fet", med mamma i telefonen bara för att jag inte ska göra något dumt på bussen. Runt stolpe, fram och tillbaka vid skylten, ta den längsta vägen, upp och ner för backen, fram till soptunnanoxh tillbaka. Skulle kunna fixa ett inlägg med alla tvång jag har, för det är galet många. Ståendes står jag hemma, även fast jag lovat att sitta ner. Livlusten på noll med bara ett mål, att gå ner i vikt.

Mamma "råkar" köpa en lax med 250 kcal/100 gram. Visste inte att det fanns lax med så mycket kalorier, påriktigt vad hon försökte lura mig. Går inte med på det här längre, lax brukar liksom innehålla ca 180/200 kcal per 100 gram. Inte skärskilt konstigt att mamma hade köpt den heller, hon vill ju ändå bara göda mig. Snart blir det lunch, kyckling, potatis och sås serveras. Inte så svår rätt, men över 400 kcal är det i en portion iallafall.

Igår var det söndag, mamma och jag bråkade på kvällen och för att få tyst på henne skrek jag ut att jag skulle ta kampen, att jag ville bli frisk. Anorexin hatade mig, men nu har jag försökt säga till den hela dagen att det var en lögn. Vilket det var, idag har jag möte på scä, jag har två mål. Att slippa näringsdrycker och att få ha yougurt till frukost. Det är alltså ingen vägning idag, utan jag ska bara ta fram den envisa sidan av mig/anorexin.

Solljuset är borta, det är vinter i mina ögon hela tiden. Bara svart, kallt och sorgligt. Skratten har blivit till tårar och tankarna stiger. Ska jag göra det? Ska jag bestämma mig för att slippa den här skiten, ingen vill ändå ha mig. När jag tänker tillbaka på alla år så har jag alltid varit den osäkra, den som aldrig sa imot, gjorde allt för att behålla vänner. Sen när vikten rasade bestämde jag mig för att bli bäst, att skita i att vara tyst, för när jag är smalast älskar alla mig. Men nu när vikten går upp så klarar jag inte att säga imot, ta instinativet, sätta sig med kompisen. Jag är tillbaka från början, jag är en jävla looser

Kvällen igår slutade kaos, ett slag mot mamma, skrik mot pappa att jag inte ville leva, en lillebror som gömde sig under kuddar och tio minuter senare satt vi i taxin påväg mot bup. På bup så hörde man en kille skrika inne från samtals rummet om något med mord, vad gjorde jag där? Jag är ju bara en fet anorektiker som slog sin mamma för att hon blev orättvist behandlad. Mamma var helt hundra på att vi skulle läggas in, sova där över natten. Men enligt läkarnas perspektiv så hade jag inte kriterierna för det. Skönt, skönt att slippa ännu en inläggning. Idag ska jag träffa några kompisar, egentligen vill jag isolera mig, isolera mig med min feta kropp. Nej, jag får inte bli sån. Även fast jag vill, är så trött på alla snack "är du frisk nu?" "du ser friskare ut!". NEJ JAG ÄR FÖRFAN INTE FRISK, JAG ÄR BARA FET OCH LÅSTAS VARA GLAD

Lunchen gick bra, förutom lite tjafs och att mamma hittade min matgömma. Tror hon inte orkade bry sig efter så många gånger hon har hittat mat i hörn, plastpåsar, toalettsoptunnan, toaletten eller soptunnan i mitt rum. Men om hon bara fattade, fattade att varje gång jag såg ett tåg vill jag bara hoppa framför det, att min livslust är helt slut. Liksom min motivation är slut. Men jag skulle aldrig kunna lämna livet, inte veta att min lillebror och storebror skulle få leva med det. Mina älskade bröder. Om jag levde utan dom hade jag nog redan varit död. Nu väntar kvällen, alltså att mamma kommer tvinga mig att sitta. Fan, jag vill inte gå upp i vikt, jag vill vara lätt som fjädrar och lätta. Jag vill att nån ska förstå