Tappat allt
Solljuset är borta, det är vinter i mina ögon hela tiden. Bara svart, kallt och sorgligt. Skratten har blivit till tårar och tankarna stiger. Ska jag göra det? Ska jag bestämma mig för att slippa den här skiten, ingen vill ändå ha mig. När jag tänker tillbaka på alla år så har jag alltid varit den osäkra, den som aldrig sa imot, gjorde allt för att behålla vänner. Sen när vikten rasade bestämde jag mig för att bli bäst, att skita i att vara tyst, för när jag är smalast älskar alla mig. Men nu när vikten går upp så klarar jag inte att säga imot, ta instinativet, sätta sig med kompisen. Jag är tillbaka från början, jag är en jävla looser
Jag vet hur det är. Vet hur det känns när allt gör så ont att man inte kan andas men ändå tvingas till det och det känns som att man ska gå sönder varenda millisekund. Men det går över. Tillslut orkar inte hjärnan med Anas ständiga skrik och den påbörjar en kamp du inte kommer att märka av själv mer än att allting plötsligt ljusnar. Det gäller bara att stå ut.
