Jag tittar tillbaka på bilder, det jag ser är ett benrangel. Ett fint benrangel, inte en fettklump som jag är nu. En ledsen, deprimerad fettklump som hoppas mer än allt att bli det där benranglet igen. När jag tittar tillbaka på ännu äldre bilder ser jag en glad fetare fettklump, men jag var GLAD. Jag skrattade, åt glass, åt indiskt, hade inget tvång, behövde inte gå i trappor som en idiot. Jag hade en blick, jag hade ett fint hår. Men ändå är det ofta jag bara kan se FETT, FETT, FETT, FETT. Ingen glädje, bara fett. Mamma och pappa är bara sura på mig, sura att vi har hållit på så länge, typ 9 månader och jag bråkar fortfarande om två gram potatis. Jag kan inte sova själv för då skulle jag nog träna hela natten eller vanka runt. Mitt liv är verkligen i kras just nu, inte smal, (absolut) inte frisk, inte snygg, inte smart och kompisarna börjar glida ur händerna ur mig. Fan, fan, att det blev såhär