Igår var jag glad, jag mådde hyfsat bra, jag skrattade, jag var med kompisar.

Det finns en sak jag har fruktat för att någon ska säga, jag har fruktat att farfar, mormor, morfar eller någon annan släkting skulle lägga den kommentaren. Men igår kom den iallafall, från dem jag hade förväntat mig minst. Från mina kompisar. Jag pratade om sjukdomen och sa att hur jobbigt jag tyckte att det var att gå upp i vikt. Första gången jag pratade om sjukdomen på länge faktiskt. Det ångrar jag stark för helt plötsligt sa min kompis '' du har börjat få tillbaka dina gulliga kinder''. Fan. Mina kinder, det jag hatade mest, det som var en av anledningarna att jag faktiskt började. Jag vill att mina kindben ska synas.

Bara sekunder efter jag trodde det värsta var borta kom en till, ''dina ben syns inte lika mycket längre, du ser friskare ut''. Jag vill se sjuk ut, jag vill fan se döende ut. Anorexin började skratta i mitt huvud och skrek hur misslyckad jag var. Tårarna klämdes fram i ögonen men jag höll tillbaka, höll tillbaka tills pappa hämtade mig. Då storgrät jag, skrek och frågade varför de hade gjort mig till ett freak. Till den jag var förut, till det misslyckade fiasko jag var förut.