Mina promenader är så viktiga för mig. Mina två x 15 minuters promenader, jag har ett speciellt sätt att gå de på, samma väg, samma svängar runt stolparna. Tiden får absolut inte gå under femton minuter, men gärna över. Idag började jag och mamma bråka eftersom hon satte på tiden för tidigt och då sa hon det. ''Du får gå själv, kom tillbaka om en kvart''. Jag fick ansvaret, ansvaret att gå helt själv. Direkt tog anorexin över och jag började springa, med paraplyet i min hand och mina gummistövlar måste jag sett ut som ett mongo. Men jag brydde mig inte, jag bara sprang. Spyan satt i min hals under hela tiden jag sprang pga av min dåliga kondition av att inte tränat på över nio månader. Men efter 16 minuter kom jag iallafall tillbaka, men mamma var inte i trapphuset. Då fick jag ännu ett ansvar, att välja hissen eller trappen. Anorexin var där igen och det sa åt mig att ta trappan. Jag sprang upp för trappan till en våning under och tog hissen där ifrån så mamma inte skulle misstänka något. Det var hemskt, men nu känns det skönt. Ändå är jag så orolig för vägningen imorgon, jag är säker på att jag kommer ha gått upp.