Det svider av tanken att veta att jag aldrig kommer vara där igen. Aldrig vara på min lägsta vikt igen, aldrig mer ha utstickande ben. Jag saknar att kunna känna höftbenen, ha utstickande kotor och utstickande ryggrad. Jag saknar att folk sa att jag hade en dödblick, att jag frös, att mitt hår var som en höstack, att min puls var under 40, att alla var så akuta med all hjälp. Det svider att titta på bilder och jämföra mig med nu och se vilken fettklump jag har blivit.  Jag är inte värd mat, jag är inte värd någonting. Jag är värd att dö, ett fetto som jag borde inte få finnas.