För snart åtta månader kom mamma och pappa hem med närningsdrycker och matschema, för snart åtta månader skrek jag för mitt liv, grät och somnade ihopp om att drömma om något bättre än mat. Nu sitter jag här, åtta månader senare, flera kilo tyngre med kinder större än en baby. Väntar bara på kommenataren fetto eller babyface. Babyface, det som fick mig att starta allt det här. Jag var trött på att vara en av de större, som alltid tog störst portioner, fick klämma på sig kompisarnas klädstorlekar, den som tyckte att den var tjock när den var åtta år och grät över sin jeans storlek. Jag ville bara bli fin, att inte vara den som försvann i mängden, eller bli beskriven som den feta.