Aldrig mera fet
Publicerat 2012-11-29 21:08:00 i
Allmänt
Aldrig mera fet, det ska jag aldrig bli. Aldrig att jag ska få kommentaren om vilket fetto jag är. Redan en gång har jag ljugit i det här inlägget. Jo, om att jag aldrig mer skulle bli fet. För det är precis vad jag är. Fet
Jag orkar inte längre
Publicerat 2012-11-29 19:44:14 i
Allmänt
Tittade tillbaka på bilder från förut. Hatar det feta freaket jag har blivit nu. Hatar att jag aldrig kommer bli älskad
-
Publicerat 2012-11-29 14:36:43 i
Allmänt
Kom verkligen inte på någon rubrik som kunde beskriva situationen jag är i just nu. Var på scä tidigare idag, vägde mig. Jag hade gått ner i vikt, jag ville bli glad men jag kunde liksom inte. Jag hade inte gått ner tillräckligt tyckte jag själv och kände mig väldigt misslyckad som äter så lite och bara går ner så lite i vikt. Plus min femton minuters springtur och all kamp för att gå ber i vikt. Meningslöst för såndär små siffror. Inte ens så mycket så min läkare kände att hon behövde göra några ändringar på maten. Är jag fet nu? När jag till och med kan gå ner i vikt utan att de gör ändringar.
Det jag fruktade mest hände.
Publicerat 2012-11-28 17:52:00 i
Allmänt
Igår var jag glad, jag mådde hyfsat bra, jag skrattade, jag var med kompisar.
Det finns en sak jag har fruktat för att någon ska säga, jag har fruktat att farfar, mormor, morfar eller någon annan släkting skulle lägga den kommentaren. Men igår kom den iallafall, från dem jag hade förväntat mig minst. Från mina kompisar. Jag pratade om sjukdomen och sa att hur jobbigt jag tyckte att det var att gå upp i vikt. Första gången jag pratade om sjukdomen på länge faktiskt. Det ångrar jag stark för helt plötsligt sa min kompis '' du har börjat få tillbaka dina gulliga kinder''. Fan. Mina kinder, det jag hatade mest, det som var en av anledningarna att jag faktiskt började. Jag vill att mina kindben ska synas.
Bara sekunder efter jag trodde det värsta var borta kom en till, ''dina ben syns inte lika mycket längre, du ser friskare ut''. Jag vill se sjuk ut, jag vill fan se döende ut. Anorexin började skratta i mitt huvud och skrek hur misslyckad jag var. Tårarna klämdes fram i ögonen men jag höll tillbaka, höll tillbaka tills pappa hämtade mig. Då storgrät jag, skrek och frågade varför de hade gjort mig till ett freak. Till den jag var förut, till det misslyckade fiasko jag var förut.
Eget ansvar.
Publicerat 2012-11-28 17:41:27 i
Allmänt
Mina promenader är så viktiga för mig. Mina två x 15 minuters promenader, jag har ett speciellt sätt att gå de på, samma väg, samma svängar runt stolparna. Tiden får absolut inte gå under femton minuter, men gärna över. Idag började jag och mamma bråka eftersom hon satte på tiden för tidigt och då sa hon det. ''Du får gå själv, kom tillbaka om en kvart''. Jag fick ansvaret, ansvaret att gå helt själv. Direkt tog anorexin över och jag började springa, med paraplyet i min hand och mina gummistövlar måste jag sett ut som ett mongo. Men jag brydde mig inte, jag bara sprang. Spyan satt i min hals under hela tiden jag sprang pga av min dåliga kondition av att inte tränat på över nio månader. Men efter 16 minuter kom jag iallafall tillbaka, men mamma var inte i trapphuset. Då fick jag ännu ett ansvar, att välja hissen eller trappen. Anorexin var där igen och det sa åt mig att ta trappan. Jag sprang upp för trappan till en våning under och tog hissen där ifrån så mamma inte skulle misstänka något. Det var hemskt, men nu känns det skönt. Ändå är jag så orolig för vägningen imorgon, jag är säker på att jag kommer ha gått upp.
tjugoniodagar till jul.
Publicerat 2012-11-27 13:19:47 i
Allmänt
Tjugonio dagar, tre veckor och sex dagar till jul. Högtiden jag brukade gilla mest, högtiden då man var glad, åt, fick presenter, lekte och tittade på Kalle Anka. Förra året kan jag inte säga att ätstörningen fanns. Jag tyckte jag var tjock och visst, jag kunde inte äta allt jag ville. Jag åt inte tre pepparkakor varje dag som jag gjorde förut. Men jag kunde fortfarande äta. I år vet jag att julen inte kommer blir som vanligt, för nu finns verkligen sjukdomen. Nu kanske jag inte ens kommer klara av att äta en pepparkaka, jag kommer tycka jag är så fet och vara alldeles för rädd för att andas in kalorier vid julbordet.
Att titta tillbaka.
Publicerat 2012-11-26 19:20:00 i
Allmänt
Jag tittar tillbaka på bilder, det jag ser är ett benrangel. Ett fint benrangel, inte en fettklump som jag är nu. En ledsen, deprimerad fettklump som hoppas mer än allt att bli det där benranglet igen. När jag tittar tillbaka på ännu äldre bilder ser jag en glad fetare fettklump, men jag var GLAD. Jag skrattade, åt glass, åt indiskt, hade inget tvång, behövde inte gå i trappor som en idiot. Jag hade en blick, jag hade ett fint hår. Men ändå är det ofta jag bara kan se FETT, FETT, FETT, FETT. Ingen glädje, bara fett. Mamma och pappa är bara sura på mig, sura att vi har hållit på så länge, typ 9 månader och jag bråkar fortfarande om två gram potatis. Jag kan inte sova själv för då skulle jag nog träna hela natten eller vanka runt. Mitt liv är verkligen i kras just nu, inte smal, (absolut) inte frisk, inte snygg, inte smart och kompisarna börjar glida ur händerna ur mig. Fan, fan, att det blev såhär
Sanningen svider.
Publicerat 2012-11-20 13:04:00 i
Allmänt
Det svider av tanken att veta att jag aldrig kommer vara där igen. Aldrig vara på min lägsta vikt igen, aldrig mer ha utstickande ben. Jag saknar att kunna känna höftbenen, ha utstickande kotor och utstickande ryggrad. Jag saknar att folk sa att jag hade en dödblick, att jag frös, att mitt hår var som en höstack, att min puls var under 40, att alla var så akuta med all hjälp. Det svider att titta på bilder och jämföra mig med nu och se vilken fettklump jag har blivit. Jag är inte värd mat, jag är inte värd någonting. Jag är värd att dö, ett fetto som jag borde inte få finnas.
En sjukdom värre än döden.
Publicerat 2012-11-19 19:58:00 i
Allmänt
För snart åtta månader kom mamma och pappa hem med närningsdrycker och matschema, för snart åtta månader skrek jag för mitt liv, grät och somnade ihopp om att drömma om något bättre än mat. Nu sitter jag här, åtta månader senare, flera kilo tyngre med kinder större än en baby. Väntar bara på kommenataren fetto eller babyface. Babyface, det som fick mig att starta allt det här. Jag var trött på att vara en av de större, som alltid tog störst portioner, fick klämma på sig kompisarnas klädstorlekar, den som tyckte att den var tjock när den var åtta år och grät över sin jeans storlek. Jag ville bara bli fin, att inte vara den som försvann i mängden, eller bli beskriven som den feta.
